När fler och fler får en diagnos inom autismspektrum i vuxen ålder (40-60års ålder) så hamnar dagens tankesätt inom såväl intresseorganisationer som vården helt utanför. Det mesta idag bygger på att ge stöd till barn, ungdomar & dess anhöriga. Väldigt lite stöd till den enskilda individen med egen diagnos, i förhållande till sig själv, om den är över 34år.
Vad möter individen
Vuxna med autism som får sin diagnos sent i livet – runt 40 års ålder – möter ofta ett flertal utmaningar som bidrar till att de inte får det stöd de behöver, varken från sjukvården eller i arbetslivet.
Stödinsatser inom både hälso- och sjukvård samt i arbetslivet har historiskt sett utformats med barn och ungdomar i fokus. Detta innebär att de stödinsatser och metoder som idag används sällan tar höjd för de unika behov som vuxen har. När en vuxen får sin diagnos sent har ofta systemet redan formats på ett sätt som inte tillåter flexibel anpassning – både i mötet med vårdgivare och på arbetsplatsen. Detta resulterar i att stödet antingen helt saknas eller ges på ett sätt som inte är optimalt anpassat för individens unika situation.
Bristande kunskap och anpassad förståelse hos yrkesverksamma
Många inom sjukvården och bland arbetsgivare har inte tillräcklig kunskap om hur autism ser ut hos vuxna, särskilt hos dem med autism nivå 1. Eftersom symptom och utmaningar ofta har varit kompenserade under lång tid, kan de framstå som mindre påtagliga, vilket leder till att de verkliga behoven inte uppmärksammas. Personal och beslutsfattare saknar ofta specifik utbildning och erfarenhet kring hur man bäst stödjer vuxna med autism, vilket bidrar till missförstånd och otillräckliga insatser.
Komplexa anpassningsstrategier hos individen
Oftast har den som får sin diagnos sent under en lång period före den fick diagnosen utvecklat egna strategier för att hantera sina svårigheter i vardagen. Dessa strategier bidrar ibland till att deras behov inte syns lika tydligt. När stödsystemet äntligen kommer in i bilden, är de anpassningar som erbjuds ofta utformade för att korrigera beteenden hos barn snarare än att möta de komplexa, ofta subtila utmaningarna hos en vuxen individ. Detta innebär att även om diagnosen har fastställts, känns de beviljade insatserna ofta otillräckliga eller irrelevanta för den vuxnes situation.
Arbetslivets krav och oflexibla arbetsmiljöer
Vuxna med egen diagnos inom autism upplever ofta att arbetslivets oändliga krav på flexibilitet, social interaktion och tolkning av nyanserade signaler är en betydande utmaning och som drar massor av energi. Även om det finns möjligheter som exempelvis lönebidrag eller arbetslivsinriktad rehabilitering, är det vanligt att dessa insatser inte fullt ut anpassas efter individens specifika behov. Missförstånd kring sociala interaktioner och otydliga kommunikationsformer kan leda till att arbetsgivare inte erbjuder de nödvändiga anpassningarna, vilket i sin tur begränsar möjligheterna till en inkluderande arbetsmiljö.
Systemiska och historiska faktorer
En viktig aspekt är också den historiska bristen på forskning och uppmärksamhet kring autism hos vuxna. Fram tills relativt nyligen har majoriteten av insatser och uppmärksamhet legat på barn och ungdomar, vilket gjort att vuxna med autism riskerar att förbises inom både vården och arbetslivet. Denna underrepresentation (systematisk diskriminering pga ålder) bidrar till en mycket snedvriden bild och gör det svårare att utveckla evidensbaserade metoder som är anpassade för vuxna med autism.
Det är sammantaget en kombination av att stödsystemen inte är utformade för vuxnas unika erfarenheter, en bristande kunskap hos yrkesverksamma samt att individuella copingstrategier kan maskera de underliggande behoven. Även om medvetenheten ökar, är det fortfarande en lång väg att gå innan anpassat stöd och en verkligt inkluderande arbetsmiljö blir en självklart del av systemet.
Lämna ett svar